Lärarens etiska och kulturella kompetens

Lärarens etiska och kulturella kompetens

På grund av de restriktioner som coronapandemin medför utmanas vi lärare att göra stora förändringar i vårt sätt att undervisa. Många lärare är trötta och känner tyngden på sina axlar av allt ansvar och all tidsbrist. Innan vi ger upp över all teknik som inte fungerar och alla andra utmaningar som hotar att få oss på fall, ska vi ta ett djupt andetag och fundera över vad som är det viktigaste och lägga vår energi och tid där. I tider som dessa utmanas, men också tydliggörs, vår etiska och kulturella kompetens.

Vårdutbildningen har som mål att utbilda vårdare som har kompetens att vårda. Centralt i vårdarens kompetens finns etiken. Den etiska kompetens som vårdaren besitter grundläggs och utvecklas under utbildningstiden, det är därför viktigt att vårdläraren kontinuerligt utvecklar sin egen etiska kompetens och tar sig tid att med jämna mellanrum kalibrar den mot de grundläggande värderingar som finns inom vården. En studie från 2019 (Koskinen et al) visar att hälso-, social- och rehabiliteringsområdets lärare själva lyfter fram den etiska kompetens som central och beskriver den som en värdegrund, en hållning och en förmåga att handla etiskt i olika situationer. Den etiska kompetensen går hand i hand med den kulturella kompetensen. Att som lärare ha förmåga att möta alla studerande utgående från de specifika behov de har, utgör en grund för kulturell kompetens och den kulturella kompetensen har sin grund i den etiska kompetensen.

I en tid som denna, när vi lärare har tvingats lägga om vår undervisning till distansundervisning eller olika hybridvarianter, så är det kanske  inte den etiska och kulturella kompetensen som vi först tänker på när vi tar itu med allt som ska göras. Men den finns där, eller den ska finnas där, och vi måsta ibland stanna upp och se till så vi inte avviker från våra grundläggande värderingar när vi tvingas fatta snabba och viktiga beslut. Men tid att stanna upp är det få av oss som har just nu.

Om vi som lärare har ett utvecklat och medvetandegjort etiskt tänkande i vårt arbete så klarar vi dagens utmaningar bättre vill jag påstå. En liknelse kan göras med aseptiken inom vården. När jag som nyutbildad lärare började jobba på en yrkeshögskola var aseptik ett av de första ämnena jag undervisade i. Jag minns hur jag förberedde mig noggrant genom att läsa på allt det senaste inom ämnet, men också om grunderna och historiken. En av de viktigaste sakerna vi lär studerande gällande aseptiken är att den ska sitta i ryggmärgen. De ska inte i en akut vårdsituation behöva fundera på hur de jobbar aseptiskt, det ska finnas där. Men den kunskapen kommer inte av sig själv. Den kräver både en teoretisk förståelse, praktiska övningar (gång på gång) och inte minst ett etiskt tänkande. Även om det kan kännas frustrerande att ta om en procedur för att man har kontaminera en injektionsnål så är det bara att börja om. Det här tänkande var lika viktigt att förmedla till studerande som kunskapen om rutiner och material som ska användas inom vården för att aseptiken ska bevaras.

Det är med etik som med aseptik, den ska sitta i ryggmärgen. När kriser som den här pandemitiden vi nu genomlever kommer så ska vi inte behöva sätta tid och energi på att fundera om vi jobbar etiskt rätt eller om vi bemöter allt likvärdigt och individuellt – det ska sitta där. Men nya utmaningar kan ändå blottlägga brister i den egna och i organisationers etiska stödstrukturer. Det är därför viktigt att vi i all undervisning som ändras nu, som blir virtuell eller distansundervisning på annat sätt, tänker på att våra grundvärderingar hålls kvar.

Vad kan det konkret betyda? Ett exempel är lärarens interaktion med studerande. I mötet med läraren och andra studerande stärker studerande sina kompetensen. Utmaningen blir att förmedla att vi ser och bekräftar alla studerande – även på distans. Det kan göras på många olika sätt. Det som jag själv har märkt är hur viktig den personliga kontakten är. Om det görs via individuella möten med hjälp av olika kommunikationsverktyg (zoom, teams eller andra) eller via e-post eller andra meddelandeformer spelar inte så stor roll, huvudsaken är ATT vi håller kontakten. Ja, det tar mer tid och vår tid idag är en bristvara med allt vi måste hinna med. Att stanna upp, backa lite och se på helheten, gör att vi kanske kan se var vi kan plocka bort vår egen medverkan och var vi kan lägga in extra tid.

Jag ser även en direkt risk när det gäller studerande från andra kulturer som på grund av pandemin lämnas ensamma och utanför den sociala gemenskapen som studielivet ger. Hur kan vi som lärare minska risken för att de hamnar vid sidan av i ett läge som detta? I krissituationer finns en uppenbar risk att personer som också annars lätt marginaliseras glöms bort i all brådska och förändring. Kulturella skillnader innebär språkliga utmaningar och distansundervisningen kan ytterligare fördjupa svårigheterna till integrering av studerande från andra kulturer. I vår iver att få de perfekta hybridlösningarna och distanskurserna får vi inte glömma de som kanske inte har möjlighet att tillgodogöra sig all information som kommer via mejl och på digitala plattformar. Även här sätts vår etiska kompetens på prov och vi måste backa och se vad som är det viktigaste i just det här läget.

Om målet är att utbilda vårdare som också i krissituationer kan agera etiskt så behöver vi lyfta oss själva över det synbara kaos som uppstår när allt ska ändras och vi ska lära oss ny teknik och anta distansundervisningens pedagogiska utmaningar. Vi måsta lära oss förenkla. Vad är det viktigaste? Sen gör vi just det och låter allt det där andra, som också skulle vara bra, vara just nu. När allt kommer omkring så är det våra grundvärderingar, vår hållning och de handlingar vi gör som visar vår etiska kompetens och etiken är grundläggande i både utbildning och vården. Så innan vi ger upp över all teknik som inte fungerar och alla andra utmaningar som hotar att får oss att ge upp, så ska vi ta ett djupt andetag och fundera över vad som är det viktigaste och lägga vår energi och tid där. Sen hinner vi med det vi hinner och ibland är det i tomrummet som det händer. Då när vi lägger ner vår ambition att lära dem ”allt vi kan” och låter processen ske hos studerande. Då får vi framtida vårdare med en etisk kompetens som gör att de klarar de kriser de möter.

Koskinen, C., Koskinen, M., Koivula, M., Korpi, H., Koskimäki, M., Lähteenmäki, M., . . . Kääriäinen, M. (2019). Health and social care educators’ ethical competence. Nursing ethics, 27(4), pp. 096973301987167-1126. doi:10.1177/0969733019871678

Bilder från Pixabay.com

Monika Koskinen

HVM, doktorand och universitetslärare vid Åbo Akademi

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s